Vi har nog alla en inre bild av hur livet ”borde” se ut. Vi planerar och hoppas att vägen ska vara så rak som möjligt: att familjen mår bra, att arbetet eller studierna rullar på och att vi får njuta av livet – vara friska och åldras i solskenet. Det finns något nästan oskyldigt i den här föreställningen, som en tyst överenskommelse med livet: om jag gör mitt bästa, fattar kloka beslut och försöker vara en god människa, borde livet på något sätt också samarbeta.
Den tanken sägs sällan högt, men den finns där i bakgrunden och präglar mycket av hur vi lever. Vi satsar, bygger relationer, investerar och sparar pengar – allt drivet av en djupt mänsklig vilja att skydda och bevara oss själva och dem vi älskar från smärta och motgångar och av en förhoppning om ett stabilt och tryggt liv.
Matteusevangeliet 16:21-23:
“Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ’Må Gud bevara dig, Herre. Något sådant ska aldrig hända dig.’ Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ’Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.’”
Tänk er då Petrus. Tidigare i texten har han precis insett vem Jesus är – Messias. Han har hört Jesu ord med egna öron, sett hur människor stannar upp när Jesus talar och hur hans ord träffar rakt in i hjärtat. Han har hört honom tala om Guds rike som om det redan är här. Han har sett honom röra vid sjuka som sedan reser sig upp friska och till och med sett honom styra vinden och vågorna. Dessutom har Petrus precis fått ett enormt förtroende som måste ha skakat om honom rejält. Jesus har nämligen sagt till honom: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan ska jag bygga min kyrka.” Och ändå förstår han inte vad som är på g.
För Petrus är Jesus en kung som äntligen ska rädda alltihopa och ställa världen till rätta. För Petrus ser det ut som början på en seger. Och så, mitt upp i euforin, drar Jesus i nödbromsen. Han börjar prata om något helt annat: att han ska bli förrådd, lida och dö.
Då tar Petrus Jesus vid sidan och börjar försöka förhandla. Han säger i princip: ”Så där får du inte säga. Det där får aldrig hända. Det där var inte planen.” Och ärligt talat är det väl rätt lätt att förstå honom. För vi gör ofta likadant när vi får det där beskedet från läkaren, när relationen vi satsat allt på avslutas, eller när det börjar gå utför för någon vi älskar. Då ber vi gärna desperat: ”Gud, gör vad som helst, men låt inte det här hända.” Vi vill ha Guds välsignelse, men vi vill helst slippa vägen genom smärtan.
Det Petrus inte ser – det ser Jesus glasklart. Lidandet är inget misstag. Det är själva uppdraget. Jesus säger att han måste gå till Jerusalem. Det handlar inte om ett tragiskt öde, utan om att fullfölja en räddningsaktion som sträcker sig ända från tidens början. För att krossa dödens makt måste han gå rakt in i den. Därför svarar Jesus Petrus så hårt: ”Håll dig på din plats. Dina tankar är inte Guds utan människors.” Petrus stod med näsan så nära duken att han bara såg en mörk färgfläck, medan Gud höll på som bäst att måla färdigt hela tavlan. Medan Petrus bara ser förlusten av sin Mästare och vän, ser Gud vinsten av en hel mänsklighet.
I en tid som skriker åt oss att undvika obehag till varje pris, träffar den här berättelsen mig. Vi har ju strategier för att optimera bort vår sårbarhet, men vi saknar ofta förmågan att se meningen när livet rasar. Vi står där med våra trasiga planer och känner oss övergivna, precis som Petrus.
Så där får du inte säga. Det där får aldrig hända. Det där var inte planen.
Men det som är så befriande är att vi inte behöver ha hela bilden klar för oss. Som Steve Jobs, grundaren av Apple, en av de mest inflytelserika teknikentreprenörerna i vår tid, sa: “You can’t connect the dots looking forward; you can only connect them looking backwards.”
Precis som Petrus ser vi ofta en liten del av livet – vi kan inte förstå vägen i förväg. Att följa Jesus handlar om att acceptera att vi är lärjungar och en lärjunge går bakom. Det betyder att vi får släppa behovet av att förstå exakt varför det blev som det blev eller varför vägen blev så krokig. Vi kan säga till Gud: ”Jag ser bara mörker just nu, jag har ingen aning om vad du håller på med, men hjälp mig att välja att lita på att du ser morgondagens ljus.”
När jag överlämnar mig till Gud, ger jag upp illusionen om att ha kontroll och säger ja till hans ledning. Livet är ofta mer komplicerat än vad vi önskar och mycket ligger utanför vår makt. I den verkligheten kan tilliten till Gud bli en plats att vila på. Inte för att alla frågor får svar eller alla problem försvinner, utan för att vi inte behöver bära allt själva.
När behovet av kontroll över varje detalj får släppa något, är min erfarenhet att oro och stress ofta minskar. Det kan ge utrymme för klarare tanker och för beslut som får växa fram i lugnare tempo. Och när motgångar kommer kan tilliten till Gud ge en stilla styrka att fortsätta gå vidare, ett steg i taget. Kanske öppnar det också våra relationer. När vi själva får vila i nåden kan det bli lättare att möta andra med ärlighet, tålamod och medkänsla.
Här blir fastetiden till hjälp. Min övertygelse är att fastan inte handlar om att prestera mer, utan om att öva oss i att släppa taget om det vi tror ger oss kontroll. När vi skalar bort lite av det bekväma och självklara skapas ett utrymme där vi kan be den gamla bönen från Psaltaren: ”Jag överlämnar mig i dina händer.” Det är ord som liknar dem Jesus själv bad i sin svåraste stund.
Fastan lär oss att vi inte behöver förstå allt för att våga vila. När vi vågar vara i det sköra och det svåra och vilar i att vi är beroende av Gud, upptäcker vi att Gud är trofast – också när livet gör ont. Också när vi möter lidande och förlust. Vi följer en Gud som redan har burit det svåraste och fullbordat sitt verk. Därför är vägen med honom inte vägen mot undergång, utan vägen till ett liv som håller – även när vårt eget liv och världen omkring oss känns oroliga och osäkra. Vi ser bara en del, men vi tillhör honom som ser helheten och bär oss genom allt.