Lukasevangeliet 6:36–42
Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.« Han gav dem också en liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.
Det finns ögonblick när vi borde se oss själva lite klarare – men i stället kör vi på utifrån vår egen bild. Inte bara när det kommer till små irritationsmoment eller dåligt humör, utan när vi använder någons sårbarhet som ett vapen i en konflikt, för att få ett övertag eller skydda oss själva. När stoltheten väger tyngre än försoningen. När vi, efter ett kort men vasst ord till någon vi älskar, hör tonen i vår egen röst och inser att idealet vi bär på om att vara generösa, toleranta, förstående…ja, det sprack ganska ljudligt. När vi sitter tysta i ett rum där någon blir orättvist behandlad och intalar oss att det inte är vårt ansvar – det kallas neutralitet. Eller när vi talar om nåd, men innerst inne litar mer på vår egen rättfärdighet än på Guds barmhärtighet. Och insikten i det här kommer ofta först långt senare. Åtminstone enligt min erfarenhet.
Vi lever i en kultur där många faktiskt vill vara anständiga och empatiska. Vi vill göra gott. Samtidigt jämför, bedömer och mäter vi varandra – ofta omärkligt. Ofta med samma måttstock som vi mäter oss själva – men med ett avgörande tillägg: det vi ursäktar hos oss själva dömer vi betydligt hårdare hos den andre. Det är som om strävan efter dygd skapar en inre domstol där både vi själva och våra medmänniskor ständigt ställs inför rätta.
När Jesus först talar de här orden, talar han till människor som kände till den där domstolen mycket väl. De flesta var jordbrukare, daglönare, kvinnor utan juridisk status – människor i en hederskultur där gengäld var moralens ryggrad: gott för gott, ont för ont. Plikt före känsla. Och barmhärtigheten? Det var inte ett romantiskt ideal för fem öre. Det var en risk! Den som visade barmhärtighet kunde förlora både ansikte och säkerhet. Dessutom hade många fått lära sig att Gud var en sträng bokhållare: snabb att döma och långsam till nåd. Kanske är det inte helt olikt så som det ser ut i vår tids samtalsklimat?
När Jesus talar om flisan och bjälken i Lukasevangeliet 6:36–42 använder han ett välkänt bildspråk för att avslöja vår tendens att göra oss själva till små domare. Den här texten har ofta predikats som ett rent förbud: ”Döm inte!” – punkt. Men jag tror inte Jesus är ute efter att skälla ut oss. Han visar snarare hur själva dömandet gör oss blinda – blinda för den andre och blinda för vad Gud faktiskt gör. Det självblinda ögat ställer frågor som: Varför gjorde hon så? Varför sa han inget? Varför är de så känsliga? Och samtidigt, när ljuset riktas mot oss själva, blir vi osäkra: ”Tänk om någon ser igenom mig?”
Det är just den rädslan jag tror att Jesus vill befria oss ifrån. Inte genom ouppnåeliga krav – utan genom att visa oss den Fader som redan ser – och ändå älskar.
Så när Jesus säger: ”Var barmhärtiga” bryter han inte bara mot en social konvention, utan han spränger föreställningarna om både Gud och människan. Det är inte coachande moralråd i stil med: ”Skärp er lite så blir världen bättre.” Nej, jag menar att det Jesus säger är mycket mer radikalt och samtidigt mycket mer befriande.
Och det är därför han börjar med Gud: ”Så som er Fader är barmhärtig.” Utgångspunkten är alltså inte vår förmåga, utan Guds hjärta. Vår barmhärtighet är inte en prestation – den är ett svar. Inte ett krav – utan en gåva.
Var barmhärtiga
Det handlar alltså inte om sentimentalitet eller konflikträdsla, utan om en annan logik – som om Guds eget hjärta lyser igenom ett sprucket människohjärta. Sådana ögonblick bär på spår av ett rike som inte bygger på gengäld utan på nåd.
När Jesus säger ”Ge, så skall ni få…ett gott mått, packat, skakat och rågat” talar han om en generositet som börjar hos Gud och spills över i våra liv. Vi får ge ur överflöd – men inte ur vårt eget överflöd, utan ur Guds. Barmhärtighet blir då inte en börda vi måste bära, utan en gåva som givits oss för att ge vidare.
Ibland får vi se glimtar av den gåvan i människors liv. När någon som förlorat mycket ändå väljer försoning. När en människa bryter ett mönster av hårdhet i sin familj och säger: ”Nu räcker det.” När en människa som blivit trampad på bestämmer sig för att inte låta bitterheten forma framtiden.
Kristi ord är alltså inte en lista att bocka av. Det är en inbjudan. En inbjudan att leva i den barmhärtighet som redan omsluter oss. Att se världen – och oss själva – med den blick som först såg oss. Och när vi låter den blicken forma vår egen, då händer något. Då förvandlas våra liv till små fönster där Guds kärlek lyser in i en värld som både längtar efter och fruktar att bli sedd. Just där får evangeliet sin kraft! Inte i vår förmåga att vara perfekta, utan i att Guds barmhärtighet går före oss, bär oss och genom oss når andra.
Världen behöver inte fler domare…utan människor som vågar leva som om nåden faktiskt är sann.
