Förvaltarskap…

Vi bär nog alla på en föreställning om att det finns gott om tid. Tid att ordna upp det som blivit fel. Tid att säga det vi ännu inte sagt. Tid att leva mer generöst, mer trofast och mer sant. Men så kommer ögonblick då vi plötsligt inser att tiden inte är obegränsad. Då blir det extra tydligt vad som verkligen betyder något, och vem eller vad som egentligen styr våra liv.

Lukasvenageliet 16:1– 13

₁Han sade också till sina lärjungar: »Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. ₂Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ ₃Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. ₄Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ ₅Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ₆’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ ₇Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ – ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’«₈Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. »Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. ₉Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.₁₀Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. ₁₁Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? ₁₂Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er?₁₃Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.«

Texten i Lukasevangeliet hör till Jesu mest utmanande liknelser. En ohederlig förvaltare ställs till svars och handlar snabbt när han inser att tiden håller på att rinna ut. Det märkliga är att Jesus inte berömmer hans ohederlighet, utan hans klokhet och handlingskraft. Han såg verkligheten sådan den var och handlade därefter.

Liknelsen leder fram till den avgörande frågan: Vem är det egentligen vi tjänar? Gud eller mammon?

Vi är alla förvaltare. Livet, tiden, våra gåvor och våra resurser är inte ytterst sett våra egna. De är anförtrodda åt oss för en tid. En dag får vi lämna ifrån oss precis allt.

Det påminner aposteln Paulus om när han skriver: “Tomhänta kom vi till världen, och tomhänta skall vi lämna den.” Ingen av oss får ta med oss någonting när livet här är slut. Inga bankkonton, inga fastigheter, inga aktieportföljer, inga titlar eller utmärkelser. Ingenting. Allt det vi så lätt tar för givet och liksom gör till centrum för våra liv stannar kvar.

Det kan ju låta som en sträng sanning…men i själva verket är den rätt befriande. Om vi ändå inte kan ta något med oss, behöver vi inte heller klamra oss fast vid det. Vi får leva med öppna händer. Det vi har fått är inte till för att ägas för alltid, utan för att förvaltas väl och bli till välsignelse medan tiden är vår.

Därför talar Jesus så ofta om pengar. Inte därför att pengar är onda, utan därför att de så lätt blir vår trygghet. Mammon lovar säkerhet, kontroll och oberoende. Men den som tjänar mammon får aldrig nog. Den som tjänar Gud upptäcker en annan rikedom som förnöjsamheten, tacksamheten och glädjen i att få dela med sig.

Vi känner igen den där kampen i vardagen. När någon samlar in pengar till ett förhoppningsvis gott ändamål är vår första reaktion ofta inte: Hur kan jag hjälpa? utan: Går pengarna verkligen dit de ska? I alla fall så tänker jag ofta så. Frågan kan vara klok och berättigad. Men ibland blir den också ett sätt att slippa den djupare frågan: Vad väcker mötet med den behövande i mitt eget hjärta? Ser jag skäl att öppna min hand, eller att hålla den stängd?

Jag tänker också på människor som står mig nära och som lever med en sådan öppen hand. De delar med sig av det de har, ofta helt självklart och utan att söka uppskattning. När jag ser det anar jag något av Guds rike! Deras exempel väcker en längtan också hos mig att leva friare, enklare och mycket mer generöst.

Det är den andliga kamp som varje lärjunge känner igen. Kampen står inte bara ute i världen utan i det egna hjärtat. Varje dag ställs vi inför valet mellan själviskhet och generositet, mellan rädsla och tillit, mellan att samla åt oss själva och att dela med oss. Vår tid uppmuntrar oss att konsumera mer och begära mer. Evangeliet visar en annan väg. Har vi mat och kläder, säger aposteln, skall vi vara nöjda. Den som vet att livet ytterst vilar i Gud blir fri att leva enklare och ge rikligare.

Men kanske är den svåraste frågan inte hur vi förvaltar våra ägodelar, utan hur vi förhåller oss till våra egna misslyckanden.

Vi vet hur lätt det är att se vår synd och sedan vända bort blicken. Skulden blir skam, och skammen får oss att gömma oss – för andra, men också för Gud.

Evangeliet berättar något annat…

Gud vänder sig inte bort från den människa som missat målet. I Jesus Kristus söker han upp henne. Nåden förnekar inte sanningen om oss, men den låter inte synden få sista ordet. Näden är vår absoluta plattform. Där får vi resa oss igen och igen och börja om.

Och just den människa som vet att hon lever av nåd blir också fri att leva generöst. Fri att se den människa hon tidigare inte såg. Fri att använda sina gåvor, sin tid, och sina resurser för Guds rike. Inte för att förtjäna Guds kärlek, vi är redan så älskade vi kan bli av Gud, men för att hon redan har fått den där kärleken. Det är fantastiskt!