Gott folk! Kommer just från gudstjänst där jag idag fick uppdraget att dela Guds Ord. På självaste Johannes Döparens dag – han som döpte Jesus i Jordan floden. Jag tycker att Johannes Döparen är lite stökig att förstå sig på men likväl står det i Bibeln att han är den Högstes profet. Erfarenheten av Gud är att han väljer vem han vill, hur han vill och när han vill. Typiskt Gud.
Dagens evangelietext är hämtad från Lukasevangeliet 1:5–17:
5 På den tiden då Herodes var kung i Judeen fanns det i Avias avdelning en präst som hette Sakarias. Hans hustru härstammade från Aron och hette Elisabet. 6 De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. 7 De var barnlösa eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren. 8 En gång när turen hade kommit till hans avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud 9 var det han som efter den sedvanliga lottningen bland prästerna skulle gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret. 10 Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick. 11 Då visade sig Herrens ängel för honom, till höger om rökelsealtaret. 12 Sakarias blev förskräckt vid denna syn och fruktan föll över honom. 13 Men ängeln sade till honom: »Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes. 14 Han skall bli din glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse. 15 Ty han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet, 16 och han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. 17 Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett.«
Tänk om JAG blir en Elisabeth. För att Elisabeth var precis som jag, barnlös, med en önskan om att bli gravid och få ett barn. Ofrivillig barnlöshet drabbar ungefär 10 procent av Sveriges befolkning. Orsakerna varierar i allt från medicinska skäl till att man som jag helt enkelt väntar på den rätte eller den som delar min önskan om ett barn.
Lukasevangeliets författare berättar om Johannes Döparens födelse. Men den första scenen i evangeliet handlar om början till slutet på Israels väntan på Guds slutliga frälsning av sitt folk. På det individuella planet får prästen Sakarias löfte om att hans barnlösa och ofruktsamma hustru Elisabeth skall föda en son, i en kultur där barnlösa kvinnor hånades.
Sakarias uttrycker sitt tvivel på grund av parets höga ålder. Trots sin fromhet hade han glömt poängen i berättelsen om hur Gud höll sitt löfte till Abraham om att Sara skulle bli med barn trots att hon var 90 år.
Sakarias hade försäkrat Elisabeth om att han älskade henne lika mycket som tidigare och vant sig vid tanken om att inte få några barn. Sörjde han? Absolut, fast i smyg. Dagen kom, då Herrens ängel plötsligt visade sig för honom, och berättade att han blivit bönhörd. Det står att Sakarias blev förskräckt vid denna syn och att han drabbades av fruktan. Men ängeln sa till honom: ”Var inte rädd”. Trots vad ängeln sa så tvivlade Sakarias ändå och förblev stum fram till att Johannes föddes. Stackars Elisabeth som skulle behöva leva i en monolog.
Elisabeth trodde att tiden för att kunna få barn var förbi och sörjde något oerhört. Jag kan bara föreställa mig hur hon kände, trots att hon kände sig så älskad av sin man var det något som fattades henne.
Elisabeth hade nu under en längre tid känt en trötthet som blev outhärdligt att hantera. Hon var alltid trött och hennes kropp kände hon inte längre igen. Det fanns något som bubblade inom henne, en ny sorts salighet. Hon visste varken ut eller in men hon upplevde en obeskrivlig förvissning. Trots att Sakarias och Elisabeth hade fått ett glädjebesked från den Högste om att föda en son, var hon tvungen att nypa sig i kinden för att hon skulle var säker på att hon inte drömde. Mannens säd hade befruktat hennes ägg, trots att ett och annat grått hårstrå syntes i hårfästet och att hon i naturlig bemärkelse passerat fertilitetsåldern. Hon var snarare inne i övergångsåldern och det var många år sedan hennes menstruation upphört. Hon hade ett lynnigt humör och kläderna stramade åt runt både byst och midja. Elisabeth kände en enorm ljuvlighet, just när det växande livet inom henne rörde på sig. För att Sakarias och Elisabeth hade nog inte förväntat sig ett sådant under. De var som sagt fromma människor som levade som de brukade. De står att de var judar som var ”rättfärdiga inför Gud”, följde Guds bud och var lydiga inför lagen för att visa sin kärlek och tacksamhet inför Gud.
Berättelsen om detta alldeles vardagliga par, vittnar om att Gud ofta väljer att använda vanliga människor som ägnar sig åt helt vanliga sysslor, men som ständigt är redo – detta med en blandning av både tvivel och gudsfruktan, för det som Gud har på sin agenda. Historien handlar också om så mycket mer än Sakarias glädje över att äntligen få en son, eller Elisabeths stora glädje över att äntligen få bli mamma och till på kuppen slippa föraktet från de andra mödrarna i byn. Berättelsen handlar om det stora fullbordandet av Guds löften och plan. Men vanliga människors behov, hopp och rädslor glöms inte bort i den större berättelsen, just för att Gud är den han är – en Gud med en självuppoffrande kärlek i överflöd. Samtidigt som Gud verkar i stor skala tar han sig han också människans mindre bekymmer.
På det nationella planet innebar löftet om Johannes födelse ett förebud om Israels eskatologiska återupprättelse. Folket hade blivit bönhört och väntans tid var över. Johannes skulle bli den förelöparen som skulle förbereda Israel för Guds återkomst genom att kalla dem till omvändelse för domens dag.
Guds frälsningsplan kommer att fortsätta på ett dramatiskt sätt genom hela denna mänskliga historia av förvirring, tvivel och envis plikttrogenhet.
Tanken med att Sakarias och Elisabeth skulle bli gravida med Johannes var att gå före med ande och kraft ”Så att Herren får ett folk som är berett”. Han förväntas bereda folket och hans uppgift är stor. Vad betyder det att vara beredd?
Vi måste beredas gång på gång. Sällan möter vi människor som säger att de varit redo för det som hänt dem. Det ligger i oss människor att vara varsamma inför det oväntade. Hur kan vi i tillit öppna upp för att beredas för Gud? Inför Gud? Och tillsammans med Gud? Visst behövs det en fullkomlig tillit. Det här har varit en utmaning för människor i alla tider. Vi ser det hos Sakarias som har svårt att tro att han verkligen ska bli far till en pojke. Vi ser det kanske mer än någonsin hos människor idag, där vi vant oss vid en livsstil där vi sällan behöver invänta något. Bara att behöva vänta på tunnelbanan eller i kassakön gör att vi blir rastlösa och tar upp vår mobiltelefon.
Utmaningen i att då vänta på Gud är stor. Men det är trots allt i väntan som Gud förbereder oss på det han kallar oss till.
Min bön till Gud är att jag ska kunna vara tålmodig och vänta på att Hans löfte ska infrias.
Så att Herren får ett folk som är berett.
Det är gudstjänstens nerv att nå in i vårt eget förberedande; det levande livet med Kristus och samtidigt en fördjupande tillit till att vi är burna och sedda. Det finns ett hopp och löfte i Kristus. Samtidigt får vi ständigt öva oss i både överlåtelse och tillit. Gud tar emot oss, och önskar ett berett folk. Han har tillit till dig och mig. Och vi får be honom hjälpa oss att lita på honom även när det är som allra svårast. När vi vågar släppa kontrollen och tränar på överlåtelse så sker en förändring, där en längtan kan födas. I stället för att leka ”tänk-om-leken” där man lätt kan måla upp det värre skräckscenariot efter det andra, får vi utmana oss i att tänka större om Gud. ”Tänk om Gud” faktiskt ordnar det här för dig eller för mig. Gud vill bönhöra oss, även om bönesvaret låter vänta på sig, eller inte blir som vi har tänkt oss. Han som ser in i framtiden är alltigenom kärleksfull och barmhärtig och vill oss väl. Hans planer för oss är goda. I Johannesevangeliet 14:1 säger Jesus själv: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.”