Lukasevangeliet 16:19–31
Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’«
Det finns en detalj i Jesu berättelse som jag har svårt att släppa. Lasaros ligger vid den rike mannens port. Inte långt borta. Inte i ett annat land. Inte ens i en annan stadsdel. Utan vid porten. Alldeles nära. Och ändå är han osynlig.
Kanske är det en av de mest obehagliga sakerna med berättelsen. Det vi inte ser är inte alltid långt borta. Ibland ligger det precis utanför vår egen port. Ja, det finns i vår omedelbara närhet.
Jesus berättar om en rik man. Alltid klädd enligt högsta och dyraste mode, som tillbringade livet i sus och dus. På gatan utanför hans hus bodde en utblottad tiggare som hette Lasaros. Han var hungrig och sjuk.
Kanske är det också det som gör berättelsen så obehaglig. Hur lätt det är att bli upptagen av sitt eget liv och inte längre se den som finns nära. På samma sätt kan det vara lättare att se det vi själva gör, än vad andra gör för oss, eller vad Gud har gjort för oss.
Lasaros behöver inte vara någon långt borta. Han kan vara den ensamma människan vi passerar. Den som inte längre orkar prestera. Den som blivit sjuk. Den som förlorat sitt arbete. Den som hamnat utanför ett trygghetssystem eller sitt sociala nätverk. Den som fastnat i ett missbruk. Den som hamnat i ett destruktivt livsförhållande och inte längre vet hur man ska ta sig tillbaka.
Men Lasaros kan också vara jag. Lasaros representerar den svaghet som har något att berätta för oss. Något om att se och lära av andra människors behov. Men vi är i stället så upptagna av vår egen styrka.
Lasaros berättar något för den rike mannen. Men den rike mannen lyssnar inte, för att den rike mannen inte längre ser honom.
Vi lever i en tid där vi ganska lätt börjar mäta våra liv. Hur det går, vad vi lyckas med och vad vi har råd med. Kulturen omkring oss driver på samma sak: att hela tiden bli mer, skaffa mer, komma längre, högre.
Och jag märker det också i mig själv. Hur lätt det är att börja tänka att mitt värde hänger ihop med det jag åstadkommer. Med det jag kan, med det jag orkar, med det jag har fått förtroende att göra.
Det är lätt att tro att tryggheten finns i det vi själva lyckas bygga upp. I det vi lyckas hålla ihop. Arbetet, relationerna, ekonomin och vardagen. Så länge det rullar på är det lätt att tänka att det ska fortsätta så.
Men livet har sina egna villkor. Det förändras, ibland utan att vi själva har valt det.
Men Lasaros kan också vara jag.
Det är så lätt att glömma bort Lasaros, trots att han finns i allas våra liv. Att lyssna till det vi egentligen redan vet. Att glömma bort det som hans liv berättar för oss. Att vi är sårbara. Att vi inte kan kontrollera livet. Att vi alla är beroende av andra människor. Att vi alla behöver någon som ser oss.
Och ja. Ibland återstår detta. Att helt enkelt ta ett djupt andetag och tänka på Jesus. Jesus verkar inte vara särskilt imponerad av våra fasader. Han ser människan under dem. Och idag ställer evangeliet en annan fråga än den som vår tid så ofta ställer:
Vad innebär det att vara rik inför Gud?
När jag var barn hade jag ett bokmärke som jag tyckte väldigt mycket om. Jag minns det fortfarande. Jag brukade titta på det ganska ofta. Där stod: ”Om jag hade alla leksaker i världen men ändå inte hade Jesus, vore jag ändå fattig.”
Psaltaren som vi läste tidigare påminner oss om att rikedom inte kan köpa oss fria från döden. Och Predikaren som vi också läste, låter oss se livet från den andra änden. Kroppen åldras. Krafterna avtar. Det vi en gång kunde göra är inte längre möjligt.
Till slut kan ingen förmögenhet hålla fast livet. Och då blir evangeliets svar ännu tydligare. Johannes skriver: ”Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss.” Och: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”
Det kristna livet börjar alltså inte med det vi gör för Gud. Det börjar med det Gud gör för oss. Och det gör att vi lättare kan lyfta blicken och se det som vi har fått som gåva, även sådant som i första anblick kanske inte ser så attraktivt ut.
Precis som den rike mannen fick erfara. När han till slut faktiskt såg Lasaros, i himlen, blev han nog förvånad. Nu var rollerna helt plötsligt ombytta. Och först nu ville den rike mannen vara nära Lasaros. Även om jag tror att det också finns en räddning för den rike mannen, kan jag ändå inte låta bli att tänka tanken: Tänk om detta hade hänt tidigare. Tänk vilken välsignelse de båda två hade kunnat vara för varandra. Tänk vilken rikedom.
Om jag hade alla leksaker i världen men ändå inte hade Jesus, vore jag ändå fattig.
Allt gott är en gåva. Livet, våra relationer och det vi får möjlighet att göra är något vi tar emot. Guds kärlek och hans nåd är oss givna. Givna att förvalta väl.
Det vi tror är vår egen trygghet och vårt eget värde är mycket mer skört än vi vill erkänna – men evangeliet säger att Guds kärlek inte bygger på det vi lyckas hålla ihop.
Vårt värde börjar inte där vår prestation börjar. Vi är älskade långt innan dess. Och vi älskar därför att han först älskade oss.
