För ett tag sedan ringde en vän. Rösten darrade, men det var inte bara sorg jag hörde, utan ilska. ”Jag har bett, trott, kämpat, men Gud är tyst. Jag fattar inte. Vad är meningen med tro, när det inte gör någon skillnad? Min vän var arg. Inte kall, inte likgiltig – utan djupt berörd. Och det slog mig: det där är ju också ett slags tro. Att våga rikta sin besvikelse mot Gud är fortfarande att räkna med honom.
”Kanske är det just när vi inte får det vi hoppats på som relationen till Gud ställs på sin spets,” sa jag försiktigt. Min vän svarade inte direkt. Men efter en stund: “Jag vill inte sluta tro. Jag bara…orkar inte just nu.” Och det var nog det mest ärliga bönesvaret den dagen.
Ibland räcker inte orden till. Sorgen, oron, tröttheten, allt det där som skaver, känns för stort för att formulera till ett språk. Men så händer det ändå. Ett ord, en suck, en bön. Och något förändras. När vi sätter ord på våra tankar och känslor händer något i oss. Det vi burit inom oss får plötsligt kontur. Det blir greppbart. Och i bästa fall – en öppning mot ett hopp.
Profeten Jeremia, i Bibeln, skriver: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp” (Jer 29:11).
När Jesus talar om bönen och ger oss orden i ”Vår Fader” – som man skulle kunna kalla för bönens bön, visar han hur vi kan be. Det är en hjälp på vägen när vi inte riktigt vet hur vi ska börja. Jesus uppmanar oss att be envist. Och ärligt! Precis så som vi verkligen känner det. Han säger också att den som ber ska få.
Det är inte alltid lätt att förstå. Livet verkar ofta säga något annat. Jag har många gånger tänkt att det inte alls blir som vi ber (även då jag också för den delen fått erfara mirakulösa bönesvar), men att bönesvaret oftast blir annorlunda än vad jag hade “tänkt mig”, och att det är lätt att tro att det handlar om att vara stark i sin bön som om Guds svar beror på hur djupt vi tror eller hur rätt vi uttrycker oss.
Men bönen är ingen genväg till kontroll. Det är inget magiskt verktyg för att få livet att lyda, utan ett språk för tillit. När jag ber, tvingas jag att släppa taget – inte bara om mina önskningar, utan också om illusionen att jag har kontroll.
Från alla jordens håll – från gamla bedjare, från de som knappt vågar hoppas, från livströtta och nykära, från föräldralösa, från dem med trygga familjeband hörs samma ord viskas och ropas:
”Vår Fader”
Från lägereldar i fjällen upp mot den stjärnklara himlen, och från storstädernas takterasser där himlen döljs av avgaser beds orden:
”Du som är i himlen”
Från dem vars värdighet har slocknat, och från dem som längtar efter helighet, helhet och djupare tillhörighet i sina liv stiger orden:
”Låt ditt namn bli helgat”
Från dem som i åratal har längtat efter rättvisa och frihet, ropas orden:
”Låt ditt rike komma”
Från dem som gång på gång blir utnyttjade av snabba vinstintressen, från dem som längtar efter att bli sedda och hörda beds orden:
”Låt din vilja ske på jorden så som i himlen”
Från de miljontals som kämpar med undernäring, från oss som ser den orättvisa fördelningen i världen medan vi själva har mer än vad vi behöver, från uttorkade jordar och skördar som dränkts av regn stiger bönen:
”Ge oss idag det bröd vi behöver”
Från dem som bär på skam, från dem som utsatts eller utsatt andra för kroppsliga eller mentala övergrepp, från dem som längtar efter försoning och befrielse, från dem som vill sträcka ut sin hand eller öppna sin famn i en vilja att återupprätta en trasig relation beds orden:
”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”
Från dem som kämpat mot frestelsernas förföriska och nedbrytande krafter, från dem som mött ondskan i vitögat, från dem som vill det goda men ändå gör det onda ropas bönen:
”Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda”
Från alla håll och kanter, från fattiga och rika, unga och gamla, från alla som fortfarande håller fast vid hoppet om en ny himmel och en ny jord stiger orden:
”Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet. Amen”.
Bön är en väg till självkännedom. Den hjälper mig att möta mig själv – på riktigt. Först när jag börjar sätta ord på det jag helst vill slippa känna, händer något. Frågor jag inte har vågat formulera, allt det får plöstligt plats.
När jag ber, överlåter jag mig. Jag går över gränsen, bort från det trygga. Det jag ännu inte känner till. Det är märkligt hur ärlig jag blir just där, i bönen. Kanske för att det inte finns någon att imponera på. Inga filter, inga försvar. Bara jag – och Gud. I den stunden är jag sannare än någon annanstans.
Vi behöver ord när livet gör ont. Ett språk när vi inte längre vet hur vi ska gå vidare. Svaret kommer inte alltid som en lösning – men det kan komma när vi vågar gestalta vår förtvivlan. Det förändrar inte det som hänt, men kan öppna för en ny framtid. Bönen blir då inte bara ett rum för vår förtvivlan, utan också för vår längtan, vår glädje och vår tacksamhet. Ett språk för livet helt enkelt – där vi mitt i allt, får vara hela människor inför Gud.
