Det är ibland lättare att sjunga om påsken än att tala om den. Kanske är det så, att det som är allra störst i våra liv inte riktigt låter sig fångas av bara ord. De stora orden riskerar att låta tomma, som om vi rabblar något vi inte riktigt vågar tro. Men sången – sången bär något annat. Den tränger djupare. När vi sjunger “Han lever, han lever”, så bär melodin själva budskapet, ända in i hjärtats allra innersta rum.
För påsken handlar inte bara om ett intellektuellt budskap. Det handlar inte bara om något som vi ska förstå med huvudet. Påsken rör hela livet, hela människan – vår kropp, vår sorg, vår längtan, vår glädje. Våra liv är inte bara dödsmärkta, de är också livsmärkta. Gud är inte dödens Gud – han är livets källa. Och denna källa springer fram i uppståndelsen – i Jesu Kristi seger över döden.
Och ändå…är det något märkligt med den äldsta påskberättelsen vi har. För i Markusevangeliets avslutning möter vi inte jubel, utan tystnad. Inte sång, utan skräck. Kvinnorna vid graven blir inte glada – de blir rädda. De springer därifrån, “darrande och utom sig”, står det. Och så slutar det med att “de sade ingenting till någon, för de var rädda.”
Markusevangeliet 16:1–14
När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. 2Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. 3Och de sade till varandra: »Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?« 4Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. 5De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. 6Men han sade till dem: »Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. 7Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’« 8Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.
Den uppståndne visar sig
[ 9När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten visade han sig först för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner. 10Hon gav sig i väg och berättade det för dem som varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. 11När de fick höra att han levde och att hon hade sett honom trodde de inte på det. 12Därefter visade han sig i annan skepnad för två av dem medan de var på väg ut på landet. 13Också de gick bort och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda. 14Sedan visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden.
Det är ett märkligt slut. Eller kanske – en märklig början?
Det som följer är ett senare tillägg. Det tillkom senare för att komplettera historien. För vi vet ju, att berättelsen inte stannade där. Vi sitter ju här idag. Vi firar ju påsk. Något mer måste ha hänt. Och det som hände var detta: Lärjungarna mötte Jesus. Inte som död – utan som levande. Den uppståndne visade sig, inte med dunder och dån, utan i vardagliga möten. Det var möten som förvandlade tvivel till tro – inte på en gång, men till slut.
Det betyder att det inte är vi som ska bära påsken. Det är påsken som bär oss.
Kvinnorna vid graven bar inte med sig någon tro när de kom. De hoppades inte ens. De ville bara ta hand om en kropp. Men ändå var det just till dem som ängeln sade: “Var inte förskräckta.” Och det är just till dem som budskapet först anförtros: “Han har uppstått, han är inte här.”
Så är det också för oss. Man behöver inte ha allt klart för att möta den Uppståndne. Man behöver inte vara färdig med sin tro. Man kan be även om man inte tror. Man kan ropa långt innan man vet om någon hör. Man kan komma till nattvarden med en darrande längtan, eller med ett hjärta fullt av frågor – och man får vara med ändå.
Var inte förskräckta
Ja, man får till och med vara både troende och tvivlare på samma gång. För det är inte vår tro som gör påsken sann. Det är inte vår sång som får uppståndelsen att ske. Det är Gud själv, det är Guds kraft, Guds kärlek, Guds seger över döden.
Men även om det är Gud som gör verket – så behöver vi varandra. Det är svårt att vara kristen på egen hand. Vi behöver varandra för att orka hoppas när hoppet är svagt. Vi behöver varandra för att våga tro på att det finns en uppståndelsegryning – också i den mörkaste natt.
För det finns inget urkristet vittnesbörd utan uppståndelsen. Kristen tro kan vara utan mycket – men den kan aldrig vara utan hopp. Hoppet om att svek, våld, hat och förakt inte får vinna. Hoppet om att de makter som spikade Jesus på korset inte är de starkaste. Hoppet om att döden inte har sista ordet. Att Gud, genom Kristus, har vunnit en seger. En totalseger. Nu och alltid. I ditt liv. I mitt liv. I världen.
